fbpx

Vi vill, vi vågar, vi kan!

"Pandemin känns avlägsen just nu. På många sätt känns 2020 och 2021 som dunkla och obegripliga år. År som förändrade mycket av de tidigare invanda mönstren. År av digitaliseringens ordentliga genombrott vad gäller distansmöten och distansutbildningar etcetera Men även år av väntan. Väntan på ett första besök eller att äntligen få sin behandling eller operation. De långa väntetiderna till vården som redan var långa innan pandemin blev ännu längre.

När vi innan pandemin kritiserade den styrande minoriteten för att sakna strategi för att korta vårdköerna uppenbarades kritiken under pandemin ännu tydligare, och riktigare. Skulle man våga sig på en analys av vad de långa köerna beror på kan man konstatera några enkla faktorer. En välfungerande sjukvård kräver en basfinansiering som skapar stabilitet och planeringsförutsättningar. Under snart 8 år har denna basfinansiering saknats. I stället har framför allt sjukhusvården fått ständigt arbeta med sparpaket och personalneddragningar för att få ekonomin att närma sig balans. Ett arbete som ofta inte gett resultat. Genom två initiativ från Socialdemokraterna fick minoriteten avskriva gamla omöjliga underskott i miljardklassen varje gång. Alla sparpaket har dock inneburit mindre vård för dem som väntar. Samtidigt har regionen velat upphandla mer vård på den privata marknaden för att korta köerna. En upphandlad vård som i regel handlar om mindre komplicerade behandlingar och med ibland högre prislapp – det finns ju som bekant inga gratisluncher! Kroniker och andra multisjuka har under tiden fått vänta med mössan i hand. Barn och unga i behov av psykiatrisk diagnos, utredning och behandling har haft landets längsta väntetid. Bristen på ledning och styrning kan inte bli tydligare.

Pandemin och ständiga besparingsåtgärder har också slitit på en redan ansträngd personal. Arbetsmiljön har blivit mer påfrestande och utvecklingsmöjligheter avlägsna. Personallönerna sackar efter jämfört med andra regioner och missnöjet växer sig allt starkare i fler och fler arbetsgrupper. Paniklösningar från ledningen har skapat ännu större missnöje och urholkat den svenska löneförhandlingsmodellen. Bristen på ledning och styrning kan inte bli tydligare.

Samtidigt som vården och vårdpersonalen får arbeta med sina sparåtgärder har de administrativa kostnaderna fortsatt växa. Snart utgör de 15% av personalkostnaderna och 13% av alla årsarbetare för en kostnad 2020 på drygt 4,8 mdkr. Marknadisering av välfärden driver på administrativa kostnader då fler upphandlingar ska göra och fler ska kontrollera om beställning motsvarar leverans. Resurser som kunde gå till basverksamheten och högre löner för de vårdanställda. Bristen på ledning och styrning kan inte bli tydligare.

Den nitiska undrar ju med all rätt vad det socialdemokratiska receptet är. Jag kan bara konstatera att varje resa börjar med de första stegen. Att vända denna negativa utveckling som pågått i snart åtta år tar sin tid och är en utmaning, men det är ingen omöjlighet. Svaret är att politiken måste återta kontrollen över välfärden, marknaderna måste regleras hårdare och arbets- och lönevillkoren förbättras. Den politiska styrningen ska utgå ifrån tillit till de professionella, men med tydliga krav på leverans. Klåfingriga politiker som vill sprida sin gunst lite här och var har regionen fått nog av.

Om vi får väljarna förtroende i valet den 11 september så ska vi göra vårt yttersta för att vården ska hålla vad den lovar.”

Bijan Zainali
Oppositionsregionråd



facebook Twitter Email